Snart blir det att slagga, vet inte varför jag har börja lägga mig så tidigt men jag är ju trött typ vid 22 ibland så då lägger jag mig å sover då...   Nämen det är ju skönt att lägga sig tidigt ibland för förut så satt jag jämt uppe hur sent som  helst och man får ju som ingen dygnsrytm då...

Men men skitsamma, jag går i säng när jag är trött helt enkelt! Hehe!

Imorn blir det att jobba, ska jobba typ 2 veckor så är ju skönt att va hemma ett tag och umgås med familjen. På lördag skulle tydligen mamma och Urban bort så då blir det bara jag,Isak och Albin hemma så då blir det nog att se melo och käka gott skulle jag tro!   

Jag läste en jäkligt skum blogg idag asså...minns inte vad den hette men jag vet inte om det som står är sant eller om det är någon som vill driva med folk...för den va ju riktigt skum, som sorglig av sig...aja om det nu är sant det som står så tycker jag verkligen synd om den personen, kan verkligen inte va lätt.

Natti natti på er!

Jag känner verkligen att jag inte pallar nå mer snart...allt bara rasar samman och det känns som jag inte kan göra ett skit åt saken men det är just det att det är jag som sitter på nästan alla svar...vilket jag hatar! Jag hatar att saker ska hänga på mig, att folk litar på att JAG ska klara och fixa allt och att jag kan hur mkt som helst...varför kan inte bara folk förstå att nån gång så tar det stopp och man orkar inte mer...varför ska man behöva säga rakt ut precis hur man känner och mår? Jag hatar att det ska va så för jag är verkligen inte en sån person som pratar om känslor å sånt, jag kan typ inte prata om det för jag är så jäkla klen egentligen så då börjar jag ba gråta och det är ännu en sak jag hatar...så länge jag kan minnas så har jag försökt förtränga mina känslor men nu de senaste åren är det som att det har börja bubbla över och jag har sagt vad jag känner/tycker och tänker. Men nu känns det som att jag är påväg tillbaka lite till den jag va förut, den som förträngde sina känslor för att det är lättast så...jag vet faktiskt inte vad jag vill med mitt liv just nu och det är så många beslut som jag måste ta. Varför kan det inte va så att man vet precis vad man vill och att man bara kör på det då, att det får bära eller brista helt enkelt...att det ska va så förbannat svårt att komma till insikt med vad man vill...jag tror helt enkelt att jag tänker för mkt och lyssnar för mkt på andra.

Rådet alla ger är ju att jag bara ska tänka på mig själv, vad jag vill och inte vill! Men det är inte alltid så lätt när jag vet vad jag "ger upp" om jag väljer det ena eller det andra. Vissa säger att det inte behöver bli så och att det blir ju vad man gör det till men jag är ju inte så dum att jag inte fattar att det kommer att bli helt annorlunda...och vill jag verkligen kasta bort en sak som jag så länge velat ha tillbaka? Jag vet inte om det nån gång kommer bli riktigt bra för redan nu känner jag slitningarna men man vet ju som sagt aldrig och den där chansen om att det kanske kan bli som det va förut den vet jag inte om jag är redo att kasta bort... Alla säger att man måste göra uppoffringar här i livet och det är ju klart att jag fattar det men om man inte vill det då? Hur fan ska man göra då?

Det känns som jag är påväg att kasta bort allting jag har...men samtidigt så vet jag inte vad jag kan vinna!